Nu börjar även Sverige få terror-rädsla och satsa på skydd där vi behöver det minst

Det börjar röra på sig vad gäller rädslan för inhemsk terrorism! Regeringen har tagit fram en ny “terrorplan”, där det talas om den ökade inhemska aktiviteten. Taimour sprängde sig själv till döds (och misslyckades med sitt dåd), och “fem män” greps efter att ha planerat ett attentat mot Jyllands-Posten. Framförallt så skedde Breiviks ofattbara dåd. I dessa tre exempel så dödades sammanlagt 78 personer (varav en i Sverige). För att adressera detta ska då regeringen:

• Ta fram nationell handlingsplan mot våldsbevakande extremism.
• Öka resurserna till SÄPO.
• Öka samarbete med och stöd till andra länder.
• Mer pengar och finansiering till Finanspolisen för att förhindra terrorfinansiering.
• Särskild bestämmelser om hemliga tvångsmedel.
• Tydligen vill man också minska sekretess för att få en effektivare samverkan mellan myndigheter.

(S) tycker inte riktigt att dessa åtgärder räcker, på grund av den ökade hotnivån.

Terror är ett väldigt tacksamt område att arbeta mot, eftersom det knappast finns mer än någon enstaka extremist som är motståndare till att minska mängden terrordåd. Problemet med hela diskussionen är att man gör antagandet att Sverige:

1. Faktiskt drabbas av terrordåd
2. Kan förhindra de terrordåd vi drabbas av

Här är tyvärr verkligheten ett bekymmer.

Låt oss börja med det första antagandet: Sverige drabbas av terrordåd

Förvisso kan vi se att terrordåd sker hos våra grannländer, och vi ska absolut inte naivt tro att terror inte är en mobil verksamhet vilket jag argumenterat för tidigare, men vi har sedan 1942 (dvs de senaste 70 åren)  haft sammanlagt fem personer som dött av terrordåd i Sverige. (Jag känner väl till att vi hade ett dåd 1940 också då fem människor dog, men någonstans får man dra en gräns för hur lång tid man går tillbaka). Detta låga tal beror helt säkert delvis på att vi faktiskt har väl fungerande myndigheter och organisationer, som gör ett gott jobb. De publicerar inte mycket information om exakt vad de gör, av förståeliga skäl, men jag tror vi kan anta att de hindrat ett flertal mer eller mindre lösa planer. Gott så. Men ett viktigare konstaterande är att terrorism i Sverige, historiskt sett, är oerhört osannolikt att drabbas av. I själva verket har ingen svensk dött av terrorism alls under en livstid, förutom då en terrorist. De som dog under ambassadockupationen i Stockholm 1975 var två västtyskar och två västtyska terrorister.

Det är alltså viktigt att vi väldigt noga inser att vi stiftar dessa nya lagar, och för denna diskussion, på grund av ett fenomen som inte dödat en enda svensk, icke-terrorist, i Sverige, under en livstid.

Jag är väl medveten om att vi absolut inte kan basera våra nuvarande skydd på vad som har hänt, utan på vad vi tror kommer hända. Vi har också svenskar som drabbats av terrordåd utomlands, och det är självklart tragiskt, men knappast något lilla Sverige har realistiska möjligheter att förhindra, annat än via viss samverkan med utländska underrättelsetjänster. Det samma gäller till viss del terrordåd riktade mot utländska intressen i Sverige, vilket också är oerhört svårt att adressera underrättelsemässigt.

Det andra antagandet: Vi kan förhindra de terrordåd vi drabbas av

Egentligen en enkel diskussion. Vi drabbas inte av några terrordåd, så kanske är vi väldigt bra på att förhindra dem enligt diskussionen ovan. Men om vi ser det som drabbade Norge som ett exempel på något som skulle kunnat drabba Sverige (det tycks ju vara den sortens dåd som är “inne” att tala om nu), står vi inför en olycklig situation. Dådet i fråga har vad som kan kallas en… post-modern struktur. Den terrorism vi är ”vana vid” har en viss central organisation och en enhetlig agenda. Det är dåd som i allmänhet sker i samarbete mellan flera individer, och det finns en komplicerad infrastruktur bakom som ordnar finansiering, transporter, vapen, sprängämnen, etc. men också i allmänhet en ideologisk kärna som skapar och sprider budskap. Den norske terroristen tycks ha gjort allt detta själv. Bortsett från att det visar en omfattande bredd i kompetens (om än ej fullt så imponerande som en del tycks tro – tack vare vår svenska värnplikt torde tusentals svenska män fått utbildning som gett liknande grunder för våldsutövande) så leder det också till en mycket större problematik: Hur denna sorts dåd kan förhindras? Den ”gamla” terrorismen kommunicerar, spänner över flera individer, och har komplexa nätverk bakom sig. Det är dessa vi kan finna, identifiera, avlyssna och spåra. En person som är tyst är oändligt mycket svårare att finna. För att finna dessa potentiella gärningsmän krävs så radikala integritets- och metodförändringar, och en så ökat misstänksamhet mot de avvikande, att samhället skulle drastiskt förändras. Det är något vi (troligen) inte vill. Och troligen inte behöver. Det Norska dådet var oerhört, men det är också extremt ovanligt.  Den dystra sanningen är att vi inte kan bekämpa denna sorts gärningsmän utan att förlora. Vårt bästa vapen är att se till att de inte uppkommer, genom att ha en nyanserad och korrekt rapportering, där pekpinnar och skällsord undviks i så hög grad som möjligt. Vi kommer inte lyckas med piskan, men vi kan lyckas bättre med moroten.

Vad borde vi göra då?

Terror är spännande. Lite filmkänsla. Och det väcker känslor. Folk blir rädda. Det är bra för både media och politiker. Alla är engagerade. Men, det är ett exempel på totalt galen riskvärdering. Vill vi verkligen jobba med att skydda mot något som är oerhört farligt, som dödar drivor med svenskar, och som årligen kostar ungefär lika mycket som Sveriges bistånd? Då ska vi förhindra fallolyckor. Det görs såklart inga rafflande Jack Bauer-filmer med hårdföra, muskliga män som bekämpar fallolyckor, men det är vad ni alla borde vara rädda för. 300 000 svenskar skadas varje år (jo, trehundratusen), kostnaden för samhället är 22 miljarder per år. 1600 svenskar dog 2010 i fallolyckor. Och olyckorna fortsätter öka. Låt oss sätta siffrorna i perspektiv. En (oerhört primitiv) beräkning ger att under de senaste 70 åren har 112 000 svenskar dött av fallolyckor. Ungefär motsvarande hela Örebros befolkning. Ingen av terrorism.

Det dör runt 90 000 personer per år sammanlagt i Sverige, vilket gör att fallolyckor är något som strax under 1 av 50 kommer dö av, något grovt räknat. Det dör 4 gånger fler årligen av fallolyckor än i trafiken. Men det skrivs nästan aldrig om det. Vi har inte en “Fallskyddsmyndighet”. Nollvision för fallolyckor. Vi har inte heller en nationell fallskyddshotnivå (kanske borde den vara röd?) som meddelar oss hur många som riskerar dö av fall idag. Vi talar nästan aldrig om det. Det är… inte sexigt. Men, det skapar massor med lidande, det är dyrt och det är farligt. På riktigt. Men än viktigare är at det faktiskt, tillskillnad mot mycket terrorism, går att förhindra. Med enkla, billiga och effektiva medel. Som halkskydd, som handtag i duschen. Som fixar-Malte. Som att ta bort lösa sladdar och mattor. Eller att aktivera de äldre och se till att de äter bättre mat. Inte direkt åtgärder som är kontroversiella, som inkräktar på våra individuella friheter, eller som saknar positiva bieffekter, eller hur?

Slutsatser

Vi kan alltså fortsätta med att stifta ständigt mer inskränkande lagar, göra medborgare oroliga, och ropa på hårdare tag, för att komma åt ett problem där ingen (oskyldig) svensk har dött de senaste 70 åren, eller försöka lägga resurser på ett problem som under samma period har dödat över 100 000 människor. Att lägga så oerhört mycket fokus på terror, och nästan ingen på något som dödar fyra svenskar om dagen, är för mig genuint upprörande. Så, vill du göra en riktig hjälteinsats? Köp ett halkskydd dina äldre släktingar/vänner kan ha i duschen, eller se till att hjälpa dem sätta upp gardiner etc. Och se till att prata om fallolyckor. De behöver all uppmärksamhet de kan få!

Lite kommentarer

Jag väljer ett specifik fenomen att jämföra terrorism med här. En nästan lika intressant jämförelse vore den “organiserade” brottsligheten, som är synnerligen aktiv vad gäller uppmärksammade dödsfall i Sverige nu. Det tål att skrivas en separat artikel om det. Få samhällsproblem är dock så enkelt identifierbara som fallolyckor, och så pass ekonomiskt effektiva att göra insatser för. Att minska den organiserade brottsligheten är extremt komplext och svårt, emedan halkskydd är praktiskt taget gratis att installera. Den ekonomiska hävstången i att arbeta mot fallolyckor, för att inte tala om hävstången vad gäller mänskligt lidande, torde vara större än något enskilt annat samhällsproblem, möjligen undantaget tobak (som sägs kosta runt 26 miljarder per år) och alkoholens och drogernas kostnader, som räknas till omkring 30 miljarder per år. Dessa samhällsproblem har vi dock mängder med människor som jobbar med på olika nivåer. Så är inte fallet med fallolyckor. Ett annat bra exempel hade varit suicid, som tyvärr skördar oerhört många liv, men som även det är mycket komplext. Där bedömer jag också att arbetet till viss del kommit längre än med fallolyckor.

Jag vill också noga påpeka än en gång att det inte går att skydda sig inför framtidens dåd genom att se på vad som har hänt historiskt. Men det är viktigt att reflektera kring vad vi gör, och vad vi får för skyddsverkan per insatt krona.

Advertisement

Kort om terrorism, statistik, och “europols statistik om terrordåd” etc…

Det cirkulerar runt lite statistik från “Europol” på Facebook där man anger att andelen muslimska terrordåd i Europa skulle vara 0,4 %, måhända för att på något vis dämpa eventuella anti-muslimska rörelser som en reaktion på helgens tragiska terrordåd:

Terrordåd i Europa 2006-2009 enligt Europol:
Totalt antal: 1770
Islamic: 6 (0.34%)
Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)
Left Wing: 106 (5.99%)
…Other/Not Specified: 62 (3.50%)

Jag vet inte riktigt hur “Europol” har räknat bland sina siffror, men lite statistikundersökning hos “The Worldwide Incidents Tracking System” ger en radikalt annorlunda bild som kan vara intressant att lyfta fram. Först en kort förklaring om vad WITS är:

“The Worldwide Incidents Tracking System is the National Counterterrorism Center’s database of terrorist incidents.

According to NCTC definition, terrorism occurs when groups or individuals acting on political motivation deliberately or recklessly attack civilians/non-combatants or their property and the attack does not fall into another special category of political violence, such as crime, rioting, or tribal violence”

Här är det solklart att de täcker en ganska bred definition av vad som skulle kunna räknas som terrordåd, men samtidigt någon som jag tror många skulle hålla med om. Det är också en statlig databas, vilket torde skänka en viss legitimitet över det hela. Jag säger inte att dessa är en absolut, opartisk, sanning, men det är i alla fall en synnerligen intressant datakälla.

En enkel sökning i deras databas som omfattar 71,327 incidenter över gärningsmannakarakteristik ger nedanstående tabell:

Här framträder en intressant bild. Globalt står då vad som kan räknas som muslimsk terror för 17835 attacker under perioden (dvs ungefär 25 % av den totala terroraktiviteten). Samtidigt står de för 139037 offer (34 % av alla som drabbats av terrorister). Offer här är alltså personer som dödats, skadats eller kidnappats. Givetvis påverkas oerhört många mer. Nu ska man också vara på det klara med att det finns VÄLDIGA poster här med icke-religiöst tillskrivna dåd (36058 dåd och 145248 offer tillhör gruppen “Unknown”) så det finns av naturliga skäl en stor osäkerhet här. Att muslimska terrorister skulle stå för några hundradelar av alla terrordåd som utförs i världen är i alla fall inte sant. Jag har faktiskt spenderat lite tid med att läsa om de terrordåd som skett under perioden, och en av de mest framträdande faktorerna är dock att det är en period som varit, vad gäller terrordåd, ganska lugn i Europa.

Om inte annat så är alltså tidsperioden i Facebookmeddelandet bekvämt vald, eftersom man då elegant utelämnar det stora terrordådet i London (7/7 05) som kostade 56 människoliv liksom de mycket obehagliga bombningarna i Madrid 2004, som också utfördes av islamiska extremister (191 döda). Samtidigt väljer man i den angivna statistiken att fokusera på absoluta antal terrordåd, inte dess relativa effekt. Det är ett väldigt bekvämt sätt att resonera (som jag försökt undvika ovan genom att redovisa antal offer enligt statistiken).

Ett annat sätt att uttrycka sig skulle vara att nämna att bland de 10 största (i antal döda) terrordåden i modern tid så ligger muslimska extremister bakom minst sex, och är misstänkta för det sjunde. En intressant kontrast mot “Europol” siffrorna är ju att högerextrema aktivister knappt existerar i den globala statistiken, men de nämns först inom “Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist”. En ganska bizarr gruppering, då högerextrema står för ungefär 1 / 10 000 del av den globala sammanlagda mängden dåd och 1 / 33582 av de totala offren. Att jämföra med sekulära/politiska/anarkister som står för 16458 dåd och 103 209 offer (1/4 av de totala offren). Om alltså högerextrema ens skulle finnas med i den statistiken borde de definitivt inte nämnas först, av rent kommunikativa skäl. Nu särredovisas inte vänsterextrema aktivister i WITS statistik, men vänsterextrema är, om jag nu bollar lite med siffrorna, tio gånger mer aktiva i bara Europa, än vad högerextrema är i världen. Här skulle man lätt kunna föra ett resonemang kring att högerextrema är helt ofarliga och harmlösa, eftersom de bara står för 0,0001 % av alla terrordåd, globalt. Så, räck upp en hand nu alla som tycker att högerextrema rörelser är helt ofarliga och harmlösa? Ingen? Föga överraskande. Statistik är ett lurigt redskap i dessa sammanhang, och ska användas med försiktighet och förnuft.

Vad vill jag nu säga med detta inlägg? Nej, jag är vill inte slänga bensin på någon allmän hets mot muslimer. Givetsvis så är inte alla muslimer terrorister, den totalt överväldigande delen av alla muslimer är inte det minsta terrorbenägna etc. etc. Men när man börjar tala om terrordåd och etnicitet är det viktigt att dels ha en historisk utblick, dels ha lite respekt för de händelser som faktiskt har skett även på nära plats, i vår nära historia.

Precis lika illa som det är att försöka spä på motsättningar är det att försöka skyla över fakta och statistik. Det är också relevant att sätta lite siffror på det hela. Det har alltså blivit 402 989 offer globalt under de senaste sex åren i terrordåd. Oturligt nog så har alltså Sverige inkluderats i dessa siffror. Vi ska känna en ödmjukhet inför den utmaning vi alla har att kommunicera med alla som  har radikala och våldsförhärligande ideal, oavsett vilken ideologi, religion eller politik de har i grunden. Vi ska spendera tid i samtal, men också vara orubbligt fasta i vårt motstånd. Men vi kan bara adressera detta tillsammans.

En uppdatering efter några kloka kommentarer. Jag borde såklart ha länkat till Europol-rapporten. Jag vill också påpeka att jag inte dömer ut Europol, som med stor säkerhet är synnerligen kompetenta personer, eller har trott att rapporten inte existerat. Vad jag dömer ut är det okritiska återberättandet av lösryckta siffror som sägs komma från Europol. Daniel Fairchild har gjort en klok sammanställning, där han visar att siffrorna inte ens stämmer med Europols. Någon har behandlat siffrorna i facebookmeddelandet på ett ganska oärligt sätt. Nu gör dock inte detta att den islamska terrorismen ökar, tvärt om minskar den. Dock ska man komma ihåg att dels har perioden valts på ett sätt som sannerligen gynnar statistiken, dels är det i sak meningslöst att diskutera antal terrordåd om inte antal offer räknas med, eftersom terrordåd är en ganska bred terminologi. Att läsa Europols rapport är att se att Spanien och Frankrike, med starka inhemska terrorrörselser och separatister, totalt dominerar statistiken för Europa. Samtidigt påpekar Europol med all önskvärd tydlighet att den Islamistiska extremismen fortfarande är ett stort hot i Europa.

“In spite of the fact that only one attack was committed in the EU, Islamist terrorists still aim to cause mass casualties…”

Rörande kommentaren från MissMian angående om man kan se vilket land som drabbats, så ja, det kan man absolut. Och det är helt rätt att den absoluta majoriteten sker i konfliktzoner. Jag är lite kluven till konceptet att fokusera för mycket på detta dock. Med den logiken kan man, när man har så oerhört få datapunkter som i fallet Sverige lätt ledas till att dra knepiga slutsatser. Som att 100 % av all terrorism i Sverige är islamistisk och att andra hot saknas.

För den som vill se en bild över var terrordåd sker, har jag lagt upp en bild här.

Även kommentaren kring vad som räknas som terrorism är jag böjd att se som ett problem. Uppenbarligen påverkas det av vem som utför det. Jag har svårt att se att terrorister alls ser sig själva som just terrorister, snarare ser de sig som frihetskämpar etc. Att dra in USA/Israel och imperialism etc. gör dock diskussion nästan omöjlig.

Marcus påpekar helt korrekt och klokt att jag blandat ihop terminologin något i texten ovan, vilket jag nu har redigerat. Tack.

Så, vad vi ser är att terrorismen är ett globalt fenomen. Det är oerhört mycket större än enstaka fanatiker, men det är en aning oärligt (och farligt) att enbart fokusera på vad som sker på nära håll. Att räkna antal incidenter och inte jämföra med antal offer är också lurigt. Och, ja, att blint lita på redigerade siffror som kommer från “någon på facebook” är inte rätt väg att gå. Det är värt att sätta sig in lite i frågan, om man nu har en agenda med de siffror man glatt och okritiskt citerar.

Personligen tror jag dock att det är en farlig väg att först börja se på vilken grupp terroristen hör till, och sedan fundera på varför. Det är knappast en produktiv väg. Det är viktigare att fokusera på varför folk, oavsett vilken bakgrund de har, börjar tycka att det är klokt och bra att döda och svårt skada oskyldiga.

Intervjun från P1 Vetenskapsradio Forum

Finns i mp3-format här.

Strömmande filer nedan (två delar pga youtubes irriterande 10min gräns).

Överlag tycker jag det var en riktigt trevlig intervju!

I eftermiddag sänds intervjun med mig på P1 Vetenskapsradio Forum

Blir spännande att lyssna på även för mig. 13:20 idag, Måndag 9 februari.

IDG har skrivit en blänkare om avhandlingen. Igen.

Och det är en helt ok sammanfattning tycker jag.

IDG

Intervjuad av it24.se

Jag var måndagens “Hallå där” i en kortfattad telefonintervju i idg’s it24.

Kan läsas mer här eller via pdf’en it24_manskliga.

Jag hade kanske inte stavat det pfishing dock :-)

Artikel i SLA 20090121

Skaraborgs Läns Allehanda gjorde ett mycket sympatiskt reportage om mig. Läs mer nedan eller i pdf:

sla-090121-omslag

sla-090121-artikel

Intervjuad i SVT/Rapport

Dagen innan disputationen blev jag intervjuad i Rapport. Jag tycker det blev en bra och sansad intervju. Som kuriosa kan nämna att en man tappert försökte hitta ett läge där han kunde stjäla mina väskor under intervjun. Nej, inte en av reportrarna (de var jättesympatiska!) :-)

Radiointervju, P4 Skaraborg

Med anledning av gårdagens avhandlingsförsvar blev jag inbjuden att prata säkerhet på P4 Skaraborg.
Det blev en trevlig intervju tycker jag!

Lösenord ska användas också, inte bara vara teoretiskt säkra.

Säkerhetsexpert Per Hellqvist varnar för nätfiske via falska youtubesidor. Spännande. Jag tycker alltid det är intressant med nya attackmetoder för Phishing. Per har också generellt vettiga råd om att man ska vara lite småparanoid på nätet. Bra så. Vad som är mest intressant är Pers råd för att att skapa ett säkert lösenord. Och, jag tar mig friheten att citera dem nedan:

1. Rent tekniskt sätt är det bra att använda sig av både stora och små bokstäver.
2. Kombinera bokstäverna med specialtecken.
3. Satsa också på att lägga in siffror i sitt lösenord.
4. Lösenordet bör vara relativt långt, mellan 12 och 15 tecken, och inte innehålla ord som finns med i något lexikon på något språk.

När jag läser de här råden hoppas jag att Per har blivit felciterad, eller så är detta ryckt helt ur sitt sammanhang. När jag läser artikeln verkar den riktad mot normalanvändare. Ni vet, normala människor. Sådana som kan ha svårt att komma ihåg lösenord som ser ut så här:
Sj8/5/7bg))y!!b

Råden i sig är ytterst vettiga i TEORIN, men i praktiken är de närmast värdelösa. Ytterst få kan komma ihåg den sortens lösenord. En oroande stor del av alla användare använder synnerligen usla lösenord (Sigge/Sigge är ju ett klassiskt exempel, men också Sommar, Vinter, eget namn, hockeylag, etc.). Att tro att de användarna ska gå från en sådan låg nivån av lösenord, till de Per rekommenderar ovan är fullständigt verklighetsfrämmande och rent av lite humoristiskt.
Per har också skrivit en bok med råd om hur man skyddar sina barn på Internet. Den säljs med sedvanlig FUD (“Internet är ett laglöst land utan sheriff och fullt av faror för ditt barn!”) och jag blir onekligen lite nyfiken på om han ger samma råd vad gäller lösenord där? Är de reglerna ovan vad man ska tuta i sin åttaåring som precis skaffat sig ett e-mailkonto?

Nog om detta, jag är som sagt hoppfull om att det är taget lite ur sitt sammanhang.

Bra metoder för rimliga lösenord finns det gott om, dock. Ett enkelt sätt att få en ökad säkerhet är att ha lösenord baserade på första bokstaven i något citat eller låt man tycker om. Du gamla du fria-inledningen blir då “dgdfdfhn”. Enkelt att komma ihåg. Ju mer obskyr musik/citat ju bättre. Dock också möjligt att generera och lägga i de databaser som används för att knäcka lösenord, varför säkerheten i det inte är optimal. För att göra det svårare kan utökade tecken läggas till, eller kanske istället använda andra, eller tredje, bokstaven i varje ord.  Det är såklart inte ett lösenord som är lika “säkert” som de Per tipsar om, men de är något som går att minnas.

Min favoritlösning på denna problematik är däremot passfraser. Jag kan skriva mycket om det, men i korthet går det ut på att man använder en fras istället för ett lösenord i de system som stödjer det. Istället för “sommar” så kan man använda “jag tycker mycket om sommaren”. Istället för “dgdfdfhn” enligt ovan, så kan man ta hela rasket “du gamla du fria du fjällhöga nord”. Så länge man använder ovanliga, ologiska och gärna personliga, meningar får man en mycket bra säkerhet då fraserna blir mycket svåra att knäcka. Blandar man sedan in lite stora och små bokstäver, felstavningar, mellanslag och siffror, blir det riktigt bra. “Duu gamla Du fr!a du fjallhoga Nörd”. Prova själva, det är enklare än man kan tro. Poängen är att en passfras är en väldigt enkel förbättring, som faktiskt folk kan lära sig. Det är inte perfekt, men det är en väldigt bra bit på vägen.