Några Korta Ord Om Digisip

Jag fick för mig att prova Digisip igår. Startkostnaden är relativt rimliga 59 kr och det är ingen löpande månadsavgift för att ha ett ingående telefonnummer (vilket var stora lockelsen för mig). Man måste ringa för det man fyllt på inom ett år bara, har jag för mig. Funkar med andra ord som en kontantkortstelefon. Det finns två officiellt stödda programvaror man kan ladda ner, en till Windows och en till PocketPC, men eftersom det är en “riktig” standard de kör (SIP) så ska man kunna köra andra programvaror, och på andra plattformar också, om man är lite pill-vänlig.

Samtalskvaliteten är väl sådär. Rätt ok på PC, där hindras den mest av mitt crap-tastiska headseat, tror jag. Klart sämre på PocketPC, men då använde jag ju bandbredden från ett öppet nätverk när jag provade. Poängen är dock att det funkade. Bättre än vad iaf gamla Skype gjorde på min PocketPC, nya Skype har jag inte provat eftersom jag inte vill lägga in pengar i det när detta finns. Digisip är rätt billiga att ringa lokalt med, men dyra att ringa internationellt med jämfört med exempelvis bredbandsbolagets tjänst. För min del är dock portabiliteten av samtalen värt mycket, det är smidigt att kunna ringa från ett och samma abonnemang när jag reser och när jag är hemma. Stora smidigheten blir ju att ha ett in-telefonnummer. Om man önskar ha en “fast” telefon att ringa med, och bli uppringt till, så verkar Digisip vara ett bättre alternativ än Skype, eftersom det är billigare för just lokala samtal och för att kunna bli uppringd via. Om man ska ringa internationellt, med exempelvis Skypeout, verkar Skype fortfarande billigare. Dessutom är ju samtal mellan två skypeanvändare helt gratis, emedan man via digisip fortfarande betalar en uppkopplingsavgift.

Jag återkommer med mer när jag fälttestat hur det fungerar att ringa med PocketPC mer.

Advertisement

The HAISA Conference

I just returned from the HAISA conference. In general the conference were really interesting. A bunch of smart people where there and good papers were presented. The focus were on human issues (although in a wide context).
About half of the papers submitted were accepted, which is a decent rate, and they were blind reviewed by three reviewers. A selection of papers (including mine!) was accepted to be published in a special issue of the Information Management & Computer Security journal.
The presentation went fine, and the use of mind-map software to present seemed to be appreciated.

As there were a couple of questions on what software I used, here is a link:
Mindjet MindManager Pro 6

(They seem to have released an update, version 7. I will take a look at that.)

For anyone who is interrested, the .pdf from my presentation can be downloaded here:

HAISA presentation by Marcus Nohlberg

Flygbolag, Panik, Yttrandefrihet och Idiotiska “Kändisar”.

I SvD idag kan vi läsa att Dilba är en humoristisk tjej med glimten i ögat som inte tar någon skit från ett dåligt system.

“På frågan vart hon skulle åka svarade popstjärnan “Vad tror du? Jag ska spränga flygplan” ”

Av någon outgrundlig anledning såg inte (det amerikanska!) flygbolaget genialiteten i Dilbas lysande komik. Ja, tänk vad roligt om fler var sådana satiriska genier, då kunde vi ju få njuta av än längre väntetider vid flyget, och visst är väl just väntandet det roligaste med resan? Hur som helst så fick, konstigt nog, inte Dilba flyga med till USA.
US Airways försäkrar dock att det inte rör sig diskriminering, något man inte kan vara säker på, tycker jag. Det kan ju faktiskt vara så att Dilba blev diskriminerad för att hon är en idiot som ser till att det blir en massa förseningar och problem med flyget och egentligen aldrig borde få flyga igen.

Det finns ju massor med exempel på folk som faktiskt fått hårda straff, rent av fängelse om jag minns rätt, för liknande skämt i samband med flygningar förut. Vad passagerare ofta missar är att de som jobbar med säkerhetskontroller etc. faktiskt inte ska ha någon humor. Jag skulle i alla fall inte vilja leva i en värld där säkerhetskontrollanten får svaret “jag ska spränga flygplan” och bara skrattar och skickar vidare den aspirerande komikern/terroristen. Förvisso tror jag att flygplatssäkerhet är till största delen båg, en show för ögon mer än för säkerhet, men det får ju finnas gränser. Om man inte tror på systemet så kan man åtminstone tro på sina medpassagerare och undvika att jävlas med dem med än mer förseningar. Och så kan kan ju alltid skriva ilskna blog-inlägg istället… :-)